Halvblint

Vi har just kört drygt 40 mil från västkusten till Gnesta. Det var lite trafik och vi hade dagsljus större delen av vägen. Men när vi kom en bit uppåt landet blev det mörkt och då märker man att förskräckande många medtrafikanter kör med bara en fungerande strålkastare. Grrr! Skall det behövas ett verkstadsbesök eller vadå?

Fina bilder i hårt väder

I en hård sydvästlig vind rullade vi ut på Tjörn för att besöka Nordiska akvarellmuseets utställning "Bilden, barnet och berättelsen". Den värmde mycket. Allt föll mig i och för sig inte i smaken. Jag har alltid blivit lätt illamående av Jockum Nordström, utan att kunna förklara varför. Anna-Clara Tidholm däremot är en gammal favorit och det var fint att se originalen till "Kaspers alla dagar".

Svein Nyhus bilder till "Snill" var också mycket sevärda, med Gro Dahles berättelse om den lilla flickan som var så snäll och tyst att hon bokstavligen försvann in i väggen. Utställningen innehöll en blandning av bilder till svenska och utländska bilderböcker. Vissa av de utländska är, som "Snill", inte utgivna på svenska, ännu, men en del av dem kunde avnjutas på svenska via plattskärmar och hörlurar.

Svartjobb i köket!

I ett desperat försök att variera pastaätandet kokade jag idag svart spagetti. Den var klart mer spännande före kokningen och blev snarast mörkgrå. Smaken och konsistensen var helt OK, men priset var egentligen hårresande: 26 spänn för ett halvt kilo. Förmodligen första och sista gången den dyker upp i det här huset. Det är mycket bättre att lägga pengarna på någon god färsk pasta.

Köksinvigning

Köksprojektet är nu nästan klart. Lite puts kvarstår, som gardinstång och rätt kuddar i kökssoffan, även känd som pansarkryssaren Hemnes. Skjutdörrarna har gjort ett rum av det som tidigare mest var ett matosande annex till hall och vardagsrum. Kronan på verket är i mina ögon den lilla läderklädda ljudgrunkan, som tillsammans med dörrarna gör att man kan dundra på Rufus Wainwrights Dinner at Eight, medan resten av familjen brölar TV i vardagsrummet. Ljudgrunkan ger dessutom nostalgivibbar, eftersom jag under många år använt min farmors gamla läderklädda transistorradio från Aga. Den är tyvärr nästan oanvändbar numera, men får vara kvar eftersom den har rent estetiska kvaliteter. Tyvärr har jag svårt att tro att den nya ljudgrunkan överlever lika länge som farmors radio.

Zetterberg öser på!

På min lilla ort händer väl inte så väldigt mycket, men det finns en del tappra arrangörer av konserter och dylikt. Igår hade kulturföreningen på orten ordnat hit Sven Zetterberg (Wikipedia), som röjde rejält på Elektron. Sven själv var förstås hur bra som helst, särskilt efter halvtidspausen, men bandet var enormt svängigt. Särskilt mycket gillade jag gitarristen Anders Lewén. Det var en hel del spontandans, men jag nöjde mig med en vända på golvet. Detta var lyckligtvis bara den första av tre Zetterberg-konserter i höst och vinter. 24/11 är det nostalgi på Luna kulturhus i Södertälje med Blue Fire (och Friskt Vatten) och 19/12 återförenas Chicago Express för en kväll på Oktoberteatern i Södertälje. Det blir en blå höst.

Ny cykel, snälla!

Jag har visserligen en trevlig hoj, men får god lust att byta upp mig när jag ser Specialized Stumpjumper FSR 29. Jag har aldrig kört fulldämpat och kanske inte behöver det, men den här cykeln ger mig helt enkelt habegär! Återstår att se vad den kan kosta i Sverige. I USA kostar den 4100 dollar.

Gillian var här!

Jo, det var fantastiskt. Glenn har en fin upptagning av Knuckleball catcher. Vi hade köpt biljetter med tillhörande bentolåda på Berns asiatiska, mest för att inte hamna för långt bak, men benton var helt OK. Men när vi väl hade bänkat oss på Berns upptäckte jag att Gillian Welch och David Rawlings satt en bit bort! Borde väl ha bett om autograf eller nåt, men jag är inte mycket för fetischer. Konserten var i alla fall varm och fin. En stor skillnad mot skivorna är den plats Rawlings gitarrspel får ta. Jag tycker hans solon är mycket egna. Det är nästan lite Django ibland, Neil Young-rockigt ibland, blandat med blues och country, ibland på gränsen till vad som funkar tempomässigt och melodiskt. Welch hukar över sin gitarr under en del solon och ler snett och mystiskt. Och The way it will be/Throw me a rope är en av deras finaste låtar, snart på skiva hoppas jag.

Gillian kommer!

Jag har haft funderingar på att tillfälligt emigrera till det stora landet i väster för att få se Gillian Welch (AM/WP) i levande livet. Lyckligtvis, och tyvärr, kommer hon till Stockholm och Chinateatern den första augusti och jag har biljett på tredje raden!

Gillian Welch fick en del uppmärksamhet i samband med O Brother, Where Art Thou? och fanns med på scen i konsertfilmen Down from the Mountain, men är väl inte så välkänd i Sverige. Jag har sett i någon artikel att Veronica Maggio gillar hennes musik, så jag kanske inte blir ensam på konserten.

Jari Haapalainen skriver kort och klokt om henne hos Luger. Jag tycker hans iakttagelse att 1980- och 1990-talet är en stark influens är helt riktig. Gillian är inte bara tradition och inte heller någon popifierad folk- eller countrymusik. Jag ser fram emot konserten och nästa skiva. Sen får jag väl hitta på ett annat skäl att emigrera, till exempel festivalen Merlefest!

Förutom spelningen i Stockholm uppträder Gillian på ytterligare tre ställen i Skandinavien. Festivalen Down on the Farm i norska Halden får besök lördag fjärde augusti. De har en sida om Gillian och därtill lagt ut en biografi (PDF) från hennes skivbolag Acony.

Puremusic har med författarens tillstånd återpublicerat Alex Wilkinsons långa artikel om Gillian från The New Yorker. Den finns även som PDF, men då utan bilder, till exempel den fina på David Rawlings i färd med att stämma sin Epiphone Olympic från 1935.

Förmodligen och förhoppningsvis är David Rawlings med i Stockholm. Båda hans röst och hans egenartade gitarrspel är viktiga delar i Gillians musik. Om man är en smula nördig och vill veta mer om gitarrerna och annan utrustning finns det bland annat denna korta text från Acoustic Guitar. Ett exempel på Rawlings gitarrspel finns i denna version av Jack-A-Roe, en låt som Joan Baez, Grateful Dead och Bob Dylan spelat in.

Wait, wait...

Jag har mer poddradio på iPoden än jag behöver, men helt oundgängligt varje vecka är Wait wait...don't tell me. Rappt, roligt och delvis obegripligt för den som inte har full koll på amerikansk inrikespolitik. Men det är rätt lärorikt också och jag plågar min närmaste krets med citat ur programmet. Den ordvrängande programledaren Peter Sagal och hans farbroderlige bisittare Carl Kassel är alltid pålitliga. Panelen med deltagare växlar. En ny bekantskap för min del är den skarpa Paula Poundstone. Ladda mp3-spelaren och lyssna!

E-papper - nu, när, någonsin?

Dagens nyheter har idag en artikel om e-papper. Skribenten laborerar med 2014 som det år då e-papperet är etablerat. Det låter som den tid det skulle kunna ta att få tekniken på plats och att skapa nya vanor hos läsarna. Men det finns många osäkra parametrar: presstödet, distributionssystemet, nyinvesteringar, annonsörerna, mobiltelefonen och webben. De sistnämnda kanske, tillsammans med etermedierna, är det som slutligen ersätter den kostsamma papperstidningen. Att sälja in en ny pryl som e-papperet kan bli knepigt, hur mycket man än subventionerar. Humaniorabloggen skrev om e-papper i fjol och tipsade också om det svenska delprojektet inom det europeiska DigiNews. Det finns nu en delrapport (PDF) från de svenska försöken med e-papper.

The New Yorker hänger med

The New Yorker har RSS! Alla kanalerna verkar inte ha något innehåll ännu, men det kanske kommer snart. En av kanalerna är för podcasts, men några sådana verkar tidskriften inte ha fått till, även om det finns möjlighet att köpa delar ur varje nummer som ljudfil från Audible. RSS och podcasts är förstås hur bra som helst, men jag är mer tveksam till de animerade teckningarna och har svårt att se vad de tillför.

Humbles

Det lokala fiket Humbles finns numera på webben. Se till att besöka det, om ni är i Gnesta.

Hackkorv!

Jag var helt enkelt tvungen att prova hackkorv från Mälarchark. Med korngryn i innehållet lät det lite som korvkaka, en rätt som de lokala butikerna hos mig inte tillhandahåller. Lite likt var det onekligen och det var nog inte sista gången jag köper den, men korvkaka är snäppet bättre. Tyvärr brukar jag bara hitta den i Småland och i Bohuslän. Jag åt hackkorven med rödbetor och är inte säker på att det som är abolut bäst med korvkaka, nämligen lingonsylt, skulle ha fungerat med korven. Det var kanske lite som ett mellanting mellan korvkaka och pölsa, en annan favoriträtt som jag får ha i fred här hemma :-)

Tillplattad!

Det blev en platt-TV idag, eftersom vår gamla tjockis börjat lämna in. Men bilden är lite disigare på den nya. Inget man tänker på när man tittar engagerat, men skillnaden finns där. PS3an funkar nog bättre än den skulle gjort med tjockisen, även om fullHD är idealet = för dyrt (>13 000 )! Vi får se 23 mars.

Nödvändigheter

Jamen, det är väl klart att jag behöver den. Jo, jag har den på vinyl och på CD, men den måste ju vara ännu bättre i surroundversion. Och så är det faktiskt två extraspår med och Jackson fyller ju 60 nästa år.

Pastej!

Yes, Biggans böcklingpastej på webben!